Kärlekens drog.
Kärlek är som en drog. Man behöver ruset för att må bra. Man mår bra för stunden men sedan när ruset tar slut faller man ner och krossas som en glasflaska mot ett betonggolv, från 50 meters höjd.
Varför söker vi då ständigt efter ny kärlek? När vi vet att en vacker dag tar den slut. Varför utsätta oss för lidandet ännu en gång?
Är vi så dumma att vi inte fattar vad kärleken faktiskt gör mot oss?
Vi behöver den helt enkelt för att må bra för stunden, vilket kan vara en vecka, en månad, ett eller flera år. Men någon gång måste vi falla ner och börja om igen.
Jag önskar att det fanns ett mellanläge i kärleken.
Vi börjar från noll och tar oss sedan upp till de rosa fluffiga molnen där till och med helvetet är en underbar plats, vi tar oss dit snabbare än blixten. Vi stannar vid molnen en liten stund vilket för alla människor och relationer är olika långa perioder, här är vi nykära. Men sen, sakta men säkert börjar vi hala oss ner omedvetet, det är som en dragningskraft som bestämmer att nu ska förhållandet lida mot sitt slut och vi följer med ner.
Vi kan beskriva kärleken som eiffeltornet. Man börjar längst ner, tar sig upp med hissen till toppen och där stannar man för att må riktigt bra. Men någon gång måste man ner. Det är då vi tar trapporna ner för att hinna med så mycket som möjligt. Fortfarande omedvetet. Man börjar märka att det inte riktigt är OK i förhållandet och nu står vi på första våningen. Här faller vi ner. Fortare än fortast. Vi krossas. Vi bryts sönder i flera tuser bitar. Vi är förstörda. Och är vi tror att det inte kan bli värre så får vi en sten i huvudet som en liten skitunge på toppen av tornet slängde ner.
Vad hände med de rosa molnen? Vad hände med jag kan inte bli lyckligare än såhär! ?
Vad är det som gör att det blir såhär? Vem bestämde att kärleken skulle fungera på det här viset?
Jag vill ha en kärlek som ligger precis innan molnen. Jag kan se molnen men jag kan inte riktigt nå dom. Jag vill vara i början utav himlen och veta att här kan jag stanna och må bra, jag kommer inte att falla ner.
Man kan ställa sig hundratals frågor kring kärleken men man får nog aldrig svar.
Det är ingen som vet. Man har bara sina egna små funderingar som man febrilt har suttit och klurat ut.
Det här är mina.
Varför söker vi då ständigt efter ny kärlek? När vi vet att en vacker dag tar den slut. Varför utsätta oss för lidandet ännu en gång?
Är vi så dumma att vi inte fattar vad kärleken faktiskt gör mot oss?
Vi behöver den helt enkelt för att må bra för stunden, vilket kan vara en vecka, en månad, ett eller flera år. Men någon gång måste vi falla ner och börja om igen.
Jag önskar att det fanns ett mellanläge i kärleken.
Vi börjar från noll och tar oss sedan upp till de rosa fluffiga molnen där till och med helvetet är en underbar plats, vi tar oss dit snabbare än blixten. Vi stannar vid molnen en liten stund vilket för alla människor och relationer är olika långa perioder, här är vi nykära. Men sen, sakta men säkert börjar vi hala oss ner omedvetet, det är som en dragningskraft som bestämmer att nu ska förhållandet lida mot sitt slut och vi följer med ner.
Vi kan beskriva kärleken som eiffeltornet. Man börjar längst ner, tar sig upp med hissen till toppen och där stannar man för att må riktigt bra. Men någon gång måste man ner. Det är då vi tar trapporna ner för att hinna med så mycket som möjligt. Fortfarande omedvetet. Man börjar märka att det inte riktigt är OK i förhållandet och nu står vi på första våningen. Här faller vi ner. Fortare än fortast. Vi krossas. Vi bryts sönder i flera tuser bitar. Vi är förstörda. Och är vi tror att det inte kan bli värre så får vi en sten i huvudet som en liten skitunge på toppen av tornet slängde ner.
Vad hände med de rosa molnen? Vad hände med jag kan inte bli lyckligare än såhär! ?
Vad är det som gör att det blir såhär? Vem bestämde att kärleken skulle fungera på det här viset?
Jag vill ha en kärlek som ligger precis innan molnen. Jag kan se molnen men jag kan inte riktigt nå dom. Jag vill vara i början utav himlen och veta att här kan jag stanna och må bra, jag kommer inte att falla ner.
Man kan ställa sig hundratals frågor kring kärleken men man får nog aldrig svar.
Det är ingen som vet. Man har bara sina egna små funderingar som man febrilt har suttit och klurat ut.
Det här är mina.
Kommentarer
Trackback
