Hur mycket ska man behöva ta?
Hittils har mitt år rent ut sagt varit skit.
Allt har gått emot mig och mina närmsta vänner.
Jag har försökt att hålla humöret uppe, alltid ha ett leende på läpparna som visserligen var falskt.
Men jag har försökt och tänkt att jag ska klara av det här, no matter what. Men när det kommer till en viss gräns så klarar man inte av mer. Jag slutade gå i skolan, mina betyg sjönk och jag fick ännu mer att göra, jag var deppig och drog ner alla i skiten, jag var nära på att dö. Bokstavlig talat.
Är det såhär livet ska vara? Är jag här för att må dåligt?
Visst har det blivit bättre men jag mår alltid dåligt på något vis, oftast psykiskt.
Jag har ställt mig frågan flera gånger; Är det här normalt eller är det mig det är fel på?
Jag tycker inte att jag förtjänar att må såhär, för jag har enligt mig själv alltid varit en bra person.
Spelar det egentligen någon roll hur man är som person eller vad man gör och har gjort i livet, eller får man skit oavsett?
Bra fråga.
Jag vill iallafall må bra, åtminstonde bättre.
För såhär dåligt har jag aldrig mått, inte såhär länge. Jag tycker det är fel och jag vill ha en förändring.
Men är det ens någon idé?
Allt har gått emot mig och mina närmsta vänner.
Jag har försökt att hålla humöret uppe, alltid ha ett leende på läpparna som visserligen var falskt.
Men jag har försökt och tänkt att jag ska klara av det här, no matter what. Men när det kommer till en viss gräns så klarar man inte av mer. Jag slutade gå i skolan, mina betyg sjönk och jag fick ännu mer att göra, jag var deppig och drog ner alla i skiten, jag var nära på att dö. Bokstavlig talat.
Är det såhär livet ska vara? Är jag här för att må dåligt?
Visst har det blivit bättre men jag mår alltid dåligt på något vis, oftast psykiskt.
Jag har ställt mig frågan flera gånger; Är det här normalt eller är det mig det är fel på?
Jag tycker inte att jag förtjänar att må såhär, för jag har enligt mig själv alltid varit en bra person.
Spelar det egentligen någon roll hur man är som person eller vad man gör och har gjort i livet, eller får man skit oavsett?
Bra fråga.
Jag vill iallafall må bra, åtminstonde bättre.
För såhär dåligt har jag aldrig mått, inte såhär länge. Jag tycker det är fel och jag vill ha en förändring.
Men är det ens någon idé?
Du är min, men jag är inte din.
Jag har kommit på en sak.
När det tar slut i ett förhållande så vill vi att partnen fortfarande ska vilja ha oss. Låt säga att det tar slut mellan mig och en kille. Då vill jag att han fortfarande ska tråna efter mig, för jag mår bra av det. Jag mår bra av tanken på att han fortfarande vill ha mig och ingen annan, samtidigt som jag kan leva fritt och göra vad jag vill.
Det är alltså såhär; Du är min, men jag är inte din.
Du ska bara vilja ha mig, även fast jag inte vill ha dig, för jag mår bra av det. Jag gillar att känna mig behövd av dig. Av någon.
Är det såhär för att vi egentligen, innerst inne, är så fruktansvärt...egocentriska?
Jag mår bra av det. Men det gör inte du. Men det skiter jag i.
Om jag vet att han går vidare fortare än mig så mår jag dåligt för då får jag känslan av att jag inte betydde så mycket, eftersom det var väldigt lätt att komma över mig. Jag vill att han ska vilja ha mig, även fast det är slut. Jag vill att han ska kämpa för mig, trots att jag vet att det aldrig kommer bli vi igen. Men jag gillar ju att ha honom efter mig.
Är det bara jag som har fått något om bakfoten eller är det verkligen såhär?
Jag tror faktiskt de flesta tjejerna tänker såhär, iallafall många som jag har träffat.
Tragiskt, tragiskt, tragiskt..
Tyvärr sant.
Hemlig kärlek.
Okej, jag har tänkt på en sak. Hemlig kärlek.
Är det bättre än officiell kärlek?
Varför håller man en relation hemlig när man vet att det inte skulle skada någon om det kom ut?
Är det för att sexet är bättre, för att man gillar känslan av att ingen annan vet förutom vi?
Nu talar jag inte om mig själv utan rent hypotetiskt, kan hända att jag talar om bekanta som har den här slags relationen.
Jag har en vän, inte en så nära vän, men en vän jag träffar lite då och då. Den här vännen som råkar vara en tjej, hon har en så kallad "secret lover". Hon berättar alltid om hur härlig deras relation är. De är inte tillsammans utan de är, ja vad ska man kalla det, sexbuddies.
När jag ser dom tillsammans så undrar jag varför i helvete dom inte redan är ett par? De beter sig som ett par men de vägrar erkänna för sig själva att de egentligen trånar efter varandra.
Egentligen har nog hela världen listat ut deras förhållande men de fortsätter att ha det hemligt. Varför?
Är det inte jobbigt att behöva dölja sina känslor? Finns det egentligen känslor eller handlar det bara om sex?
Det är nog den spännande känslan de är ute efter, att ha sex i smyg. Det skulle kanske inte vara lika bra sex om hela världen visste om det.
De kanske är rädda för att förstöra det bra de redan har. Att om de blev ett par så skulle sexet inte vara lika bra längre, det skulle inte vara lika roligt att ses som det var förut. Men vad är det egentligen som förändras?
Det enda som jag tror ändras är att man bara gör det officiellt. Man berättar för sina nära och kära att man faktiskt är tillsammans. Är det så jobbigt?
De kanske i själva verket är rädda för vad folk ska tro och tycka. Att folk reagerar negativt istället för posetivt.
Den här vännen hade ett förhållande som tog slut för ett tag sen, partnen i det förhållandet känner den nuvarande secret lovern litegrann.
Det kanske är därför. De är rädda för vad han och den secret loverns gemensamma kompisar ska tycka.
Är det verkligen värt det?
De båda lider ju av det, inte så det syns men jag vet.
Det finns många frågor. Jag vill ha svar.
Är det bättre än officiell kärlek?
Varför håller man en relation hemlig när man vet att det inte skulle skada någon om det kom ut?
Är det för att sexet är bättre, för att man gillar känslan av att ingen annan vet förutom vi?
Nu talar jag inte om mig själv utan rent hypotetiskt, kan hända att jag talar om bekanta som har den här slags relationen.
Jag har en vän, inte en så nära vän, men en vän jag träffar lite då och då. Den här vännen som råkar vara en tjej, hon har en så kallad "secret lover". Hon berättar alltid om hur härlig deras relation är. De är inte tillsammans utan de är, ja vad ska man kalla det, sexbuddies.
När jag ser dom tillsammans så undrar jag varför i helvete dom inte redan är ett par? De beter sig som ett par men de vägrar erkänna för sig själva att de egentligen trånar efter varandra.
Egentligen har nog hela världen listat ut deras förhållande men de fortsätter att ha det hemligt. Varför?
Är det inte jobbigt att behöva dölja sina känslor? Finns det egentligen känslor eller handlar det bara om sex?
Det är nog den spännande känslan de är ute efter, att ha sex i smyg. Det skulle kanske inte vara lika bra sex om hela världen visste om det.
De kanske är rädda för att förstöra det bra de redan har. Att om de blev ett par så skulle sexet inte vara lika bra längre, det skulle inte vara lika roligt att ses som det var förut. Men vad är det egentligen som förändras?
Det enda som jag tror ändras är att man bara gör det officiellt. Man berättar för sina nära och kära att man faktiskt är tillsammans. Är det så jobbigt?
De kanske i själva verket är rädda för vad folk ska tro och tycka. Att folk reagerar negativt istället för posetivt.
Den här vännen hade ett förhållande som tog slut för ett tag sen, partnen i det förhållandet känner den nuvarande secret lovern litegrann.
Det kanske är därför. De är rädda för vad han och den secret loverns gemensamma kompisar ska tycka.
Är det verkligen värt det?
De båda lider ju av det, inte så det syns men jag vet.
Det finns många frågor. Jag vill ha svar.
Kärlekens drog.
Kärlek är som en drog. Man behöver ruset för att må bra. Man mår bra för stunden men sedan när ruset tar slut faller man ner och krossas som en glasflaska mot ett betonggolv, från 50 meters höjd.
Varför söker vi då ständigt efter ny kärlek? När vi vet att en vacker dag tar den slut. Varför utsätta oss för lidandet ännu en gång?
Är vi så dumma att vi inte fattar vad kärleken faktiskt gör mot oss?
Vi behöver den helt enkelt för att må bra för stunden, vilket kan vara en vecka, en månad, ett eller flera år. Men någon gång måste vi falla ner och börja om igen.
Jag önskar att det fanns ett mellanläge i kärleken.
Vi börjar från noll och tar oss sedan upp till de rosa fluffiga molnen där till och med helvetet är en underbar plats, vi tar oss dit snabbare än blixten. Vi stannar vid molnen en liten stund vilket för alla människor och relationer är olika långa perioder, här är vi nykära. Men sen, sakta men säkert börjar vi hala oss ner omedvetet, det är som en dragningskraft som bestämmer att nu ska förhållandet lida mot sitt slut och vi följer med ner.
Vi kan beskriva kärleken som eiffeltornet. Man börjar längst ner, tar sig upp med hissen till toppen och där stannar man för att må riktigt bra. Men någon gång måste man ner. Det är då vi tar trapporna ner för att hinna med så mycket som möjligt. Fortfarande omedvetet. Man börjar märka att det inte riktigt är OK i förhållandet och nu står vi på första våningen. Här faller vi ner. Fortare än fortast. Vi krossas. Vi bryts sönder i flera tuser bitar. Vi är förstörda. Och är vi tror att det inte kan bli värre så får vi en sten i huvudet som en liten skitunge på toppen av tornet slängde ner.
Vad hände med de rosa molnen? Vad hände med jag kan inte bli lyckligare än såhär! ?
Vad är det som gör att det blir såhär? Vem bestämde att kärleken skulle fungera på det här viset?
Jag vill ha en kärlek som ligger precis innan molnen. Jag kan se molnen men jag kan inte riktigt nå dom. Jag vill vara i början utav himlen och veta att här kan jag stanna och må bra, jag kommer inte att falla ner.
Man kan ställa sig hundratals frågor kring kärleken men man får nog aldrig svar.
Det är ingen som vet. Man har bara sina egna små funderingar som man febrilt har suttit och klurat ut.
Det här är mina.
Varför söker vi då ständigt efter ny kärlek? När vi vet att en vacker dag tar den slut. Varför utsätta oss för lidandet ännu en gång?
Är vi så dumma att vi inte fattar vad kärleken faktiskt gör mot oss?
Vi behöver den helt enkelt för att må bra för stunden, vilket kan vara en vecka, en månad, ett eller flera år. Men någon gång måste vi falla ner och börja om igen.
Jag önskar att det fanns ett mellanläge i kärleken.
Vi börjar från noll och tar oss sedan upp till de rosa fluffiga molnen där till och med helvetet är en underbar plats, vi tar oss dit snabbare än blixten. Vi stannar vid molnen en liten stund vilket för alla människor och relationer är olika långa perioder, här är vi nykära. Men sen, sakta men säkert börjar vi hala oss ner omedvetet, det är som en dragningskraft som bestämmer att nu ska förhållandet lida mot sitt slut och vi följer med ner.
Vi kan beskriva kärleken som eiffeltornet. Man börjar längst ner, tar sig upp med hissen till toppen och där stannar man för att må riktigt bra. Men någon gång måste man ner. Det är då vi tar trapporna ner för att hinna med så mycket som möjligt. Fortfarande omedvetet. Man börjar märka att det inte riktigt är OK i förhållandet och nu står vi på första våningen. Här faller vi ner. Fortare än fortast. Vi krossas. Vi bryts sönder i flera tuser bitar. Vi är förstörda. Och är vi tror att det inte kan bli värre så får vi en sten i huvudet som en liten skitunge på toppen av tornet slängde ner.
Vad hände med de rosa molnen? Vad hände med jag kan inte bli lyckligare än såhär! ?
Vad är det som gör att det blir såhär? Vem bestämde att kärleken skulle fungera på det här viset?
Jag vill ha en kärlek som ligger precis innan molnen. Jag kan se molnen men jag kan inte riktigt nå dom. Jag vill vara i början utav himlen och veta att här kan jag stanna och må bra, jag kommer inte att falla ner.
Man kan ställa sig hundratals frågor kring kärleken men man får nog aldrig svar.
Det är ingen som vet. Man har bara sina egna små funderingar som man febrilt har suttit och klurat ut.
Det här är mina.
